Historien om registreringsnumret S 3                  Text och bild: Stig Berglund

Jag fick förtroendet att vara ordförande i KMCK några år i slutet av sextiotalet när vi huserade i "Stuga" på I 2-området vid Råtorp. Fin tid. På den tiden körde jag en Honda CB450.

Jag hade som nybliven ingenjör 1966 flyttat hem till Värmland och Väse igen efter många år i Västerås och Stockholm.

På den tiden måste nyinflyttade infinna sig på länsstyrelsen Värmland för att få ett nytt länsbaserat registreringsnummer, S för Värmland. Jag kommer ihåg att jag bönade inför kvinnan bakom disken att hon skulle leta upp ett lågt nummer åt mig och det gjorde hon om än lite snorkigt i sina böcker.

Man tävlade nämligen i klubben för att få så låga nummer som möjligt och därmed små skyltar. Det skulle vara skyltar både fram och bak då.
Det blev S 3! Riktigt bra.

S 1 var upptaget av landshövdingen och S 2 satt på en polismotorcykel, sa hon när jag frågade om jag kunde få något lägre än S 3. Hierarkin i Värmland fastställdes därmed. Först Hövdingen, sedan Polismyndigheten, sedan följt av mig, Stig Berglund, KMCK:s "Leader of the Pack", dvs. ordföranden i klubben.

Nummerskyltarna hänger fortfarande kvar i garaget. En av dom tillverkade jag av en vägskylt i vit reflex som jag skaffade på något preskriberat sätt. Polisen störde sig på den och stoppade mig men kunde inte finna något lagrum som förbjöd reflekterande utförande så dom fick stå ut.

Skylten blev en dåtida personlig registreringsskylt för mig. Idag SKALL skyltar vara reflekterande. Polisen kanske tog intryck och lärde sig lite av mig? Vem vet?

Stigs Honda CB450.